Per Stenebo
2019-09-14 07:55:46
2019-09-14 14:52:21
MITT LIV OCH LEVERNE
av Elof Stenebo
BROBY 1960-02-11
Jag är född den 6 Mars 1887 i Killeberg, Loshults socken. Mina föräldrar voro; Skomakarmästare Johan Alfred Svensson, född i Södra Ljunga den 14 April 1852 och död i Broby den 24 Mars 1935 och hans hustru, Stina Helena Svensson, född Johansson, i Horsaberga Norregård, Hamneda socken, i Kronobergs län, den 19 Augusti 1854. Död i Broby den 8 Oktober 1938.
Min fars föräldrar voro: Träskomakare Sven Andersson, född i Traryd den 11 Augusti 1829, död i Södra Ljunga den 27 November 1909 och hans hustru Maja Stina Andersson, född Gustavsson - gift Swan i Berga socken, Kalmar län, den 14 Augusti 1814. Död i Södra Ljunga den 16 December 1879.
Min mors föräldrar voro: Lantbrukare Johan Petter Johannesson född den 1 Oktober 1822 i Horsaberga Norregård, Hamneda socken, död i Amerika och hans hustru i första äktenskapet Maria Swan från Ivla Kvarn, Hamneda socken, död i Hamneda kyrka, sommaren 1856. (Hon lär ha varit höggradigt gravid då hon dog av ett slaganfall. Hon lär ej stå i kyrkoboken. Här står endast styvmoderns namn.)
Min mor, Stina Helena Johansson - Svan var född den 19 Augusti 1854 i Horsaberga, Hamneda socken, Kronobergs län. Föräldrar voro lantbrukare Johan Petter Johannesson och Maria Svan Johannesson från Ivla kvarn i samma socken.
Min farmor, Maja Stina, blev som ung gift med mjö]naren och lantbrukaren Svan då han blivit änkling och hade flera barn, därav min mormor, Maria Svan. Då hon blivit änka, blev hon gift med Sven Andersson, min farfar. Enligt traditionen skulle min fars förfäder härstamma från en gammal, utfattig adelssläkt, vid namn Krok eller Kråk. Min farfar dog omkring år 1910. Min morfar och hans andra hustru samt de flesta barnen emigrerade till U.S.A omkring år 1869.
Min mor var då sedan några år i tjänst hos Inspektor Hartelius, Åldersro, Västraby, Broby. Mina föräldrar hade elva barn:
- Vilhelm född 1878 död 1961
- Sven född 1879 död 1884
- Mathilda född 1881 död 1921
- Anna född 1883 död 1884
- Sven född 1884 död
- Elof född 1887 död 1966
- Maria född 1889 död 1972
- Alma född 1891 död 1980
- Anna född 1893 död
- August född 1895 död 1956
- Hjalmar född 1897 död 1978
Som sjuåring började jag i Stockhults skola, Killeberg.
Som åttaåring fick jag tjänst i tre månader
hos Nils Persson, Stockhult, Killeberg som vaktepåg.
Som nioåring i fem månader hos Olof Persson Marestorp, Killeberg.
Som tioåring hos Per Olsson i Ignaberga i 7 1/2 månad.
Som elvaåring hos samme i 6 1/2 månad.
Som tolvåring hos Sven Nilsson, Ignaberga i 6 1/2 månad.
Som trettonåring hos Sven Johnsson, Stockhult, Killeberg i 3 1/2 månad.
Där var särskilt hårt arbete och lite mat.
Som fjortonåring hos Sven Nilsson, Ignaberga i 3 1/2 månad.
I augusti 1901 begynte min lärotid som skomakare på allvar hos far, men våren 1902 reste jag till Slimmingeby (norr om Skurup) som lärpojke. Var där ett år. Flyttade sedan först till Nils Andersson i Sandåkra och sedan till P. O. Palmblad i Odal vid Kristianstad. Hösten 1903 kom jag till S. Andersson, Degeberga och när han flyttade till Åhus 1 april reste jag med dit och stannade där till oktober 1909. Då hade jag fullgjort värnplikten och flyttade till Knislinge och skofabriken därstädes.
Min farfar gifte sig med Maja Stina Svan från Ivla kvarn, änka efter kvarnägare Svan som varit gift förut och hade vuxna barn, bland dem dottern Maria, som blev gift med min morfar, Johan Johannesson från Horsaberga och mor till bland andra min mor, Stina Helena.
Efter mormors död i Hamneda kyrka 1856 blev morfar gift med Sara
Kristina Johansdotter fran Vittaryd, född 23/12 1831 och död i Amerika.
Min mor sörjde inte henne.
Farfar var en mycket stilig man men mycket dålig familjefar. Farmor var så mycket duktigare och var bl.a. barnmorska, kalasmatlagerska och naturläkare.
Mitt barndomshem var mycket fattigt på grund av fars begivenhet på sprit. Men mor var outtröttlig att skaffa mat till alla munnar i familjen, men ofta fanns inte mat i huset eller någon möjlighet att skaffa något att äta.
Ingen av oss nio syskon fick stanna i hemmet längre än till 8-9 årsåldern och ingen ville det heller. Att slita ont hos andra var bättre än att gå hemma. Om vintern måste vi ju gå i skolan, antingen vi voro hemma eller borta.
Vid tio års ålder måste jag begynna med att hjälpa far med skomakeri på vintertiden. År 1902 vid nyss fyllda femton år reste jag till Skurup i södra Skåne för att bliva lärpojke på allvar. Arbetstiden var om sommaren från kl. 5.30 till mörkrets inbrott och därefter springa ärenden och om vintern från kl. 5.30 till kl. 22 - och så lite och dålig mat och ingen lön. Efter konditioner i Kristianstad och Degeberga kom jag 1 april till Åhus, stannade där till oktober 1909, alltså hela min egentliga ungdomstid. Där var bra med kosthåll, lite lön och mycket roligt bland ungdomen och så bara 14 timmars arbetsdag. Under åren 1906 -1909 fullgjordes värnplikten vid Karlskrona Grenadiärregemente. Det var en tid av dels hårt lägerliv och ännu hårdare fältmanöver med hårda stridsövningar och långa marcher. Skåne 1906, Bohuslän 1907, Blekinge 1908, och Skåne 1909. Men värst av allt var svälten och törsten.
1907 den 1 maj bildade vi Åhus första idrottsförening, (Olympia, sedermera IFK och numera nerlagd) där jag var ordförande och målvakt i fotbollslaget. Vid idrottstävlingar vid Regementet midsommarafton 1906 tog jag första pris i 100 meter löpning utan både träning och idrottskläder. Pris 3 kr.
Som jag ansåg att det kunde bliva bättre framtid vid industrin än vid hantverket tog jag anställning vid Knislinge Skofabriks AB i slutet av oktober 1909. Mitt specialarbete blev maskinpinning.
I oktober 1910 begynte jag sällskapa med en arbetskamrat, Karin Andersson, dotter till bagare Jonas Andersson i Knislinge. Det var en lång och smärt, vacker och intelligent flicka. Vi blevo förlovade den 23/6 1911 och gifte oss 26/10 1912 och flyttade då in i eget nybyggt hus. Den 13/4 1913 föddes vårt första barn, Karl-Erik.
Jag hade redan då blivit engagerad i en mängd föreningsbestyr och blev sedermera utsedd som representant i kommunala styrelser och nämnder och uppsatt som Landstingsmannakandidat och 1917 kandidat till Riksdagen. Denna min verksamhet kolliderade med Skofabriksledningens intressen och man ordnade så att det inte blev något vidare av arbete för mig. Vi hade då även Curt Axel, född 11/8 1914 och Rosa, född 3/7 1916. Jag fick löfte om anställning i Köpenhamn och sade upp mig, men då blev på fabriksledningens initiativ gjort en överenskommelse att jag skulle få fullt arbete. Efter en dag bröts avtalet av fabriksledningen och trots protester från min sida blev det ej bättre. I oktober 1917 sade jag upp mig på nytt, sålde hus och hem, tog anställning i Köpenhamn. Där blev det mycket bättre trots att det var en omodern fabrik.
Det första världskriget utbröt 1/8 1914. Nästan omedelbart efter krigsutbrottet vidtog vild export av snart sagt, alla varor, mest livsmedel. Följden blev att alla varor steg i pris nästan dag för dag, men arbetslönen steg först 1917. Bland arbetarna steg nöden över alla bräddar medan lantbrukare och en del affärsmän blevo rika som aldrig förr.
Samma varupost kunde stiga med 50-60 % på några dagar utan att flyttas. Halvgamla, feta hästar steg i pris till flera tusen kronor per styck. Allt exporterades till Tyskland. Statsmakterna beslöt att ransonera livsmedel, men då var det inte mycket kvar i landet. Därtill kom att det blev dåliga skördeår. En hel del livsmedel blev lagrat för framtida behov, och en stor del blev fördärvat och måste grävas ned eller kastas i havet. I Knislinge livsmedelsnämnd blev jag vice ordförand, sekreterare och kassör. Som ordförande Direktör Sigfried sällan var hemma måste jag tjänstgöra som chef och fick beröm av högste chefen i Stockholm.
I Köpenhamn skiftade jag snart arbetsplats och arbetade på sju olika fabriker, på en av dem två gånger. Det var en härlig tid tills 1921 då arbetslöshet gjorde sig gällande och därmed mindre inkomster.
Den 11/11 kl. 11 1918 tog kriget slut och våren 1919 utväxlades fångar i Köpenhamn. Engelska båtar transporterade tyskar till Köpenhamn och tog engelsmän och fransmän tillbaka och danska fartyg transporterade tyskarna till Tyskland och hade engelsmän och fransmän tillbaka. I Tyskland pågick inbördeskrig och många tyska fångar deserterade i Köpenhamn och sökte arbete var de kunde få något. På så sätt blev jag arbetskamrat med flera tyskar, bland dem en vid namn Erike som haft anställning på Skara Skofabrik, han talade god svenska. Erike, som tillhört ett flygande kulsprutekompani, hade varit på Europas alla krigsskådeplatser en eller flera gånger. Han förklarade att så gott som alla soldater av tysk härkomst voro eniga om att ta sig till Tyskland så snart oron stillnat av och lära den tyska ungdomen att slåss för att ta revansch på Frankrike så snart som möjligt. Erike sade vidare att vi som i alla åren deltagit i kriget ha fått nog av krig, men vi vill lära den tyska ungdomen att slåss och de skola slåss som djävlar. Vi tyskar skall om så behövs frysa och svälta och gräva oss in i bergen eller ner i marken för vår tillverkning av vapen. Ingen tysk kunde finna sig i det faktum att ha förlorat det krig som skulle gjort Tyskland till världsmakt. I Köpenhamn blevo alla tyskar som undvikit att resa till Tyskland utvisade av danska polisen utan föregående varning.
På nyåret 1921 kom den ekonomiska krisen med stor arbetslöshet som följd. På nyåret 1922 ansåg jag läget ohållbart och som min dåliga vänstra fot blev allt sämre muskelvärk i vänstra vristen på grund av överansträngning sökte jag åter läkare och fick besked om att jag hade två ting att välja på, "antingen annat arbete eller andra ben”. Valet var ju inte svårt men det var svårt att behöva resa från Danmark. Ester hade blivit född den 30/3 1918 i Knislinge och tre veckor gammal blev hon köpenhamnska. Vi flyttade då in i en ny andelslägenhet i Valby. Sten föddes där den 30/10 1921. I juli 1922 såldes lägenheten och vi flyttade in i en sommarstuga på en fÖrut inköpt tomt utanför bebyggelsen men ändå inom Köpenhamns område "Flaskekroen ved Gammelköge Landevej".
Den 22 juli reste jag till Broby och öppnade skomakeri, den 1 september 1922 såldes tomten och familjen kom sen till Sverige. Både i Knislinge och Broby var jag ordningspolis vid
Danstillställningar, marknader o.dyl. Det blev mycket ofta svåra slagsmål med bråkmakare men jag klarade mig alltid, blev aldrig skadad på minsta sätt och blev alltid den segrande. Hösten 1923 öppnade jag skoaffär vid Hotellet i Broby och köpte eget hus 1927. Detta renoverades 1935 och brann ner den 12 februari 1942. Både Karin och jag voro nära att bli innebrända. Den 17/2 1942 köpte vi annat hus, en stor hyresvilla mitt emot Broby järnvägsstation för 50.000 kr. Tre penningstarka män anmälde sig frivilligt gå i borgen. Branden förorsakade en direkt förlust om minst 12.000 kr.
På skärtorsdagskvällen 1943 kungjordes beslag på allt vad skor hette och all försäljning förbjöds. Butiken blev nästan genast full med folk och skodon såldes till kl. 2 på natten, hela fredagen och lördagen till kl. 14, då kom polisen som körde ut alla kunderna. Nöjet kostade i böter och annat 485 kr. Men nöjet var billigt tack vare vissa försiktighetsåtgärder. Försäljningen utgjorde i sin helhet över 10.000 kr. En enda person köpte för 1000 kr. Beslaget blev en chock för mig men det hela blev "komedi". Den roligaste komedi jag varit med om.
Familjen hade nu utökats med tre barn:
- Svea, född den 27/5 1924
- Göte, född den 30/7 1929
- Stig, född den 17/5 1932
Sommaren 1944 reste jag till Stockholm, blev sjuk och inlagd på Serafimerlasarettet med rosen och blodförgiftning i vänstra benet, var nära döden men blev åter frisk. Vi hade mycken glädje av barnen. Under många år voro de vår stora glädjekälla. År 1952 blev jag sockersjuk och var illa däran och hösten 1953 blev jag vårdad på Kristianstads Lasarett och fick även kärlkramp i båda fötterna och höll på att ta livet av mig.
Under en lång följd av år 1930 -1945 var det inom politiken i Sverige mycken oro på grund av nazism och kommunism. I medelklasserna var nazismen mycket vanlig och om Hitlertyskland vid tiden för anfallet mot Polen gått på anfall mot Sverige hade ett sådant säkert lyckats. Dels var svenska militärförsvaret mycket svagt och dels hade nazism och kommunism luckrat upp viljan till försvar i landet.
I augusti 1933 höll jag ett anförande i Hanaskog för ett hundratal representanter för socialdemokratin i ö. Göinge. Närvarande var även en då ganska okänd riksdagsman från Lund, Tage Erlander. I föredraget påvisade jag Hitlers utsago i sitt arbete: "Min kamp". Ett nytt anfallskrig av Tyskland måste bli följden, men ingen ville tro på detta. Tage Erlander bekrätade mitt påstående angående "Min kamp" men ville inte tro att någon makt ville ta ett sådant ansvar. Sverige fortsatte, trots alla varningar, att försvaga sitt försvar.
Andra världskriget utbröt 1/9 1939. Då vaknade våra s.k. politiker men voro till en början ganska yra i mössan. Teorierna höll inte och ritningarna voro inte påbörjade. Kriget blev mycket påfrestande för alla, även icke stridande.
Visserligen var livsmedelförsörjningen mycket bättre än under första världskriget men knappheten var svår, särskilt under år 1942. Länge såg det ut som Tyskland med allierade skulle få övertaget i krigföringen men 1944 skönjdes omslag, och våren 1945 stod västmakterna med Ryssland som obestridda segrare. Två atombomber över Japan försatte Japan ur stridbart skick. Amerikas pansarstyrkor och den ryska ångvälten tystade munnen på övergangstern Hitler och hans anhang.
Under min Köpenhamnstid hände mig något som kanske förtjänar att räddas från glömskan. Under första året råkade jag bli medarbetare i en månadsskrift "Socialisten" som behandlade socialistiska teorier. Mina inlägg i tidningen uppmärksammades av Socialdemokratens redaktör, med påföljd att jag blev anmodad att skriva i den stora tidningen. På grund av försörjningsplikt av min stora familj, svårigheten med danska språket och bristande elementära kunskaper, måste jag tacka nej. I mitt ställe anställdes en dansk grovarbetare, H.P. Sörensen, som blev redaktör för "Klocken 5". Det dröjde inte länge fÖrrän H.P. Sörensen blev chefredaktör för Socialdemokraten, numera Aktuellt. Orsaken var flera dödsfall bland redaktionspersonalen. Han blev sedermera avkopplad av tyskarna och efter krigets slut blev H.P. Sörensen överborgmästare i Köpenhamn och lever ännu som pensionerad. En duktig man, som fick stor framgrng.
Den nyinköpta fastigheten krävde stora renoveringar. Mycket arbete av mig och barnen, särskilt Curt, samt mycket pengar nedlades i fastigheten. Min fru skötte butiken och nya skomaskiner inköptes. Jag drabbades av sockersjuka, vårdades på lasarettet och fick även kärlkramp i båda fötterna, det värsta jag varit med om. Av en ren tillfällighet träffade jag en bekant i Malmö i februari 1954 som rekommenderade att dricka Tikajod och det hjälpte. Curt hade då blivit lärare. Våren 1957 blev Karin sjuk och kom till lasarettet flera gånger och blev opererad för tumör på hjärnan. Efter 14 månaders sjukdom dog hon den 11/5 1958. Blev begravd den 17/5 1958. Då hade rörelsen helt upphört och fastigheten sålts för 105.000 kr. Det återstående skolagret blev sålt på marknaderna i Broby och Kivik. I slutet av januari 1958 flyttade jag till Esther och Åke Ohrberg och njuter jag sedan dess mitt otium men är ofta hos de övriga barnen som alla utom Stig äro gifta och ha egna bra hem. Barnbarnens antal är nu sjutton.
Av detta framgår att Karins och mitt liv icke gått spårlöst förbi. Det är egendomligt, att nu vid 73 års ålder erinra sig, att jag varit ytterligt nära drunkningsdöden 3 gånger. Mitt liv har varit ganska hårt och svårt men humöret har aldrig helt övergivit mig. Min ekonomi är sådan, att jag inte behöver ligga någon till last.
År 1960 på hösten reste jag till Kiruna och hälsade på Göte och hans familj. 1961 flyttade jag från Broby och alternerade hos barnen i ett år tills jag 1962 den 2/10 tog flyg från Everöd till Kiruna fdr att hälsa på där en månad men blev sjuk och kom till Lasarettet med hål på hjärtat. Den 24/10 kl. 2.25 blev jag svårt sjuk och var nästan död men sköterskan och biträdet hjälptes åt att i sista
sekunderna rädda livet. Det var sjunde gången mitt liv har hängt i en mycket skör tråd men räddats i sista ögonblicket. Efter två månader fick jag lämna lasarettet men skulle vara under kontroll i två månaders tid och den 17 dec. 1962 och efter kontroll den 10 Jan. och 12 febr. fick jag resa hem och reste den 23/2 1963. Jag var mycket svag men med hjälp av flygvärdinnan och piloten kom jag lyckligt till Malmö, där Rosa, Bo, Stig och Maj-Britt mötte. Dagen efter den 24 oktober kom jag till Broby och tog in på Lindgården och trivs bra och har blivit betydligt bättre till hälsan i dag den 21 mars 1963.
Även i Broby blev jag medlem i en hel del föreningar och mottog en del kommunala uppdrag med ty åtföljande arbete för liten eller ingen ersättning, den tid som detta hände kunde jag använt på bättre sätt. Jag har sedermera djupt ångrat att Jag åtog mig dessa uppdrag.
Den 6 april 1963 var jag så pass kry att jag kunde besöka Sten på Resies 41-årsdag och den 7 april voro vi på en biltur i mitt gamla Villands härad, där jag upplevt min egentliga ungdomstid - Åhus.
Fotnot: Detta dokument bygger på ett handskrivet manuskript av Elof själv. Detta maskinskrevs på 80-talet av någon av sönerna, möjligen Sten. Per Stenebo skannade dokumenten 2005.
Handskrivna manuskriptet, 2,3 MB.
Maskinskrivna versionen, 1,3 MB.
Sidan skapades 2006-09-04, uppdaterad 2008-07-12 och 2019-09-14.